Hur delar man information och samarbetar i stora byggprojekt och samtidigt ser till att alla entreprenörer kan delta på lika villkor i offentliga upphandlingar? Bara under en dag passerar 160 projekt enbart för Sahlgrenska sjukhuset hos Västfastigheter, som är en del av Västra Götalandsregionen. I varje projekt måste man garantera att utbytet av information sker säkert och är entydig över formatgränserna när arkitekter och andra yrkesgrupper arbetar i olika program. Och tekniken måste stödja det.
Det finns stora utvecklingsmöjligheter med öppna standarder och att låsa upp deras potential leder till branschens välstånd.
- Tre stora förändringar behövs, säger Andrea Gajic, strateg för digital innovation på Västfastigheter. Proprietära format måste bort. För att uppnå det behövs ett större stöd för det i lagstiftningen. Men det räcker inte. Det behövs också en ökad kunskap om tekniken och om digitaliseringen.
I sitt arbete hjälper hon varje dag regionen med utmaningar som digitaliseringen medför, bland annat med att dela stora mängder information i byggmodeller och att leverera underlag till chefer inför upphandlingar. Det ger henne ett helhetsperspektiv.
- Alla användare behöver kunna ta hand om sitt expertområde i byggmodellen. Det är både en utmaning och en möjlighet. Därför behöver LOU, Lagen om offentlig upphandling, och regeringens riktlinjer samverka mot öppna format. Nu finns ett ramverk. Det räcker inte. Om jag hade fått bestämma så hade regeringen kravställt så att utvecklingen snabbas på.
Hon exemplifierar och jämför Sverige med andra länder. Både EU flera nordiska grannländer ligger i framkant. Öppen standard beskrivs som interoperabilitet i EU:s standard EIF, European Interoperability Framework. Att vi inte uppnått oberoende av format i Sverige beror på en viktig skillnad mellan länderna. I Oslo finns stadsbyggnadskontoret som skapar centrala riktlinjer för hela landet. Det innebär att genomslaget kommer mycket snabbt i Norge jämfört med i Sverige där riktlinjerna skapas regionalt, i region och kommun. Ett annat exempel är Tjeckien där man bestämt sig för K-klassificering, en typ av klassificeringar av byggnadens komponenter, som fått genomslag över hela landet.
Att man inte håller ramverket i Sverige beror på att man inte hittar arbetsroller som kan tolka ramverket och genomföra tekniken. Och man har inte teknikkunskapen. Det behövs därför också en ökad kunskapsnivå hos både användare och upphandlare.
- Informationen måste vara enkel och entydig och flöda obrutet genom byggnadens och hela projektets livscykel. Själva projekteringen är bara en del av byggnadens liv. Sedan kommer förvaltningen, vilket är en gigantisk fas jämfört med andra faser i byggnadens livscykel. Och i alla faser är många olika yrkeskompetenser involverade.
Det ställer många krav, menar Andrea. Att återskapa fastighetsinformation är inte hållbart i längden när en mängd yrkesgrupper med olika kompetenser behöver kunna dela information och samarbeta på ett effektivt sätt, inte minst för att spara tid och pengar i kommuner och regioner. Då måste man undvika att informationen kommer från olika källor. Den som arbetar i projektet måste också kunna hämta relevanta data själv utan att hanteringen blir tung informationsmässigt.
- Tillsammans klarar vi av det, säger Andrea. Jag skulle vilja påstå att även öppna standarder och filformat, som exempelvis IFC, måste fortsätta sin utvecklingsresa. I framtiden är det möjligt att uppnå interoperabilitet med hjälp av öppna standarder, inte bara kompatibilitet som man uppnått hittills. Det finns stora utvecklingsmöjligheter med öppna standarder och att låsa upp deras potential leder till branschens välstånd. Vi kommer att ta stegen för öppna format så fort som möjligt. Det är bara fördelar för oss.