För vissa är arkitektlivet ett kall. En brinnande önskan att sätta sina initialer på en signaturbyggnad som formar en stadsmiljö enligt deras visioner. För andra är det en känsla. Eller kanske mer en önskan att väcka en känsla. Den som handlar om att höra hemma, hitta trygghet och ro där man är som mest.
Nicolay Nicolaysen hör till den sista gruppen. Den som kanske inte är så intresserad av att skapa revolution, men snarare se till att skapa harmoni. Och kanske är det just fler som honom vi behöver i en värld i ständig förändring och perioder av kaos.
Att påbörja en arkitektresa som outbildad på Snöhettas kontor är få förunnat, men det var precis där denna resa började. Inte vid ett vanligt ritbord, utan som Art Director på en reklambyrå. Det var slumpen som bestämde resrutten och nyfikenheten som valde reskamraten. Innan Nicolay visste ordet av hade den lilla tanken, den om att leva på att sälja de allra senaste produkterna kanske inte var ett yrke för resten av livet, blivit en sanning och skolbänken lockade på nytt.
© Tide Arkitekter
För det är inte många som går från AD till arkitekt i relativt vuxen ålder. "Både farfar och pappa var arkitekter, och pappa har alltid sagt att jag skulle hålla mig långt borta, men när jag fick möjlighet att arbeta lite på några av Snöhettas projekt så var jag såld." Och därifrån gick vägen till AHO och SCIARC i Los Angeles där en digital värld öppnade sig. "I USA arbetade de med program vi inte var i närheten av att använda här hemma så jag lärde mig tidigt att arbeta med 3D och digital design."
Drömmen var att arbeta med stora projekt tillsammans med många andra arkitekter, men så blev det inte. "Jag valde att gå i en helt annan riktning och teamade upp med pappa. Egentligen mest för att få några år tillsammans med honom innan han gick i pension. Det är troligen det mest rätta jag någonsin gjort, för innan vi kom så långt, gick han bort. Alldeles för tidigt."
Nicolay tog över alla projekt, och drev både dessa och egen portfölj vidare. Efter ett år hade han full kontroll – och helt tomma batterier. "Jag slutade svara i telefonen. Slutade jobba. Rustade bara båten och försvann lite från allt. När jag började svara igen startade jag upp Tide Arkitekter."
Och Tide lever utan både farfar och pappa i väggarna. "Det är ansvaret som driver mig. När telefonen ringer nu, så svarar jag. Jag kan inte leva med att inte ta de möjligheter jag får, men med varje möjlighet följer en förväntan, och ett ansvar att uppfylla dessa förväntningar."
© Tide Arkitekter
Och möjligheterna har gjort Tide Arkitekter till ett gäng. Ett eget team som Nicolay leder. "Översatt till arkitekturen så är dessa möjligheter något som ska omvandlas till bra historier för alla inblandade. Men jag utövar inte konst varje dag. Jag jobbar! Och jobbet är inte hela mitt liv."
© Tide Arkitekter
Nicolay tar ett djupt andetag och fortsätter; "Delar av det jag gör är odiskutabelt kreativt, men de flesta uppgifter jag måste lösa är inte skapande, de är logistiska. Det är mycket mer det än att skapa ett unikt arkitektoniskt uttryck. Jag har på alla sätt och vis ignorerat professorernas krav på att sälja min egen stil – jag ritar vad som helst. Jag ritar det min kund vill ha! Det är ju de som ska leva där."
Och just det är en viktig poäng för Nicolay; livet som ska levas i det han skapar. "Jag träffade till exempel en ensam ung kvinna som skulle renovera sin lägenhet. Hon var ganska öppen och berättade för mig att hon hade varit i en del dåliga relationer. Jag bestämde mig för att rita en lägenhet åt henne som skulle bli så att nästa person som kommer in i hennes sfär skulle behandla henne bra!" Hur han löste uppgiften förtäljer inte historien, men den unga kvinnan mötte en fin man, de gifte sig och fick barn; "Så ritade jag ett hus åt dem som skulle se till att de aldrig skiljer sig! Hittills verkar det fungera."
© Tide Arkitekter
Kanske är det inte konst, men det har onekligen något konstnärligt över sig. Något magiskt. Att fånga essensen i människor och ge dem precis det de behöver, även om de kanske inte vet att de behöver det ännu.
© Tide Arkitekter
"Jag brukar säga till mina kunder att ett bra råd får de två gånger. Om de inte tar det efter andra gången, så håller jag med dem. Några ber mig upprepa det flera gånger..." Man kan kanske kalla det Nicolays Metod – eller vuxenutbildning, men hans kunder är nöjda. "Jag är lycklig. Ryktet föregår mig och jag får många samtal. Och jag svarar."
Och på så sätt är kanske cirkeln sluten. Den som började med en farfar, en pappa och nu en son. Det är visserligen bara ett jobb, men konsten finns där, i ansvaret man får att förvalta människors trygga sfär.